onsdag 24 november 2010

Fina Rina!

Idag besökte jag kuvaszen Rina, en fodervärdstik som inte bor långt härifrån. Hon är ett och ett halvt år gammal nu. Blev så glad att hon utvecklats så väl. Först och främst ett underbart temperment om man gillar sociala och glada kuvaszer. Men hon har också vuxit i sin stora kropp och blivit så fin. Så nu kommer hon ställas ut på SBHKs officiella utställning i Moheda den 26 december. Rina bor tillsammans med pulin Cleo, en massa fina katter och en jättetrevlig familj.

måndag 22 november 2010

DNA-forskning

Som hunduppfödare och avelsråd är vill jag lugnt påstå att det är den moderna DNA-forskningen som påverkat dagens avelsarbete mest. I alla fall förutsättningarna. Inom min egen ras kuvasz kan vi nu gentesta alla hundar om de har PRA-prcd (en ögonsjukdom som successivt leder till blindhet). Att till och med kunna identifiera bärare är ju helt revolutionerande.

Problemet är all övertolkning av resultatet. Det finns de som inte anser att bärare ska användas i aveln över huvud taget trots att avel med en bärare och en helt fri hund ger valpar som är helt friska från just PRA-prcd. Förvisso blir hälften, rent teoretiskt, bärare men alltså helt friska själva. Men i och med möjligheterna att kunna DNA-testa så är riskerna för dubblering minimala, i alla fall för just denna gen. Man glömmer lätt bort att varje individ och varje hund bär på mängder av gener som i dubblerad form leder till dödliga sjukdomar. Att utesluta bärare av PRA-prcd kan därför leda till att man minskar avelsbasen och därmed ökar risken för att andra sjuka gener dubbleras. En slutsats är att om vi vill ha friska hundar måste vi undvika att dubblera gener.

DNA-forskningen har också gett oss en ny syn på hundens ursprung. Våra hundraser kommer inte från olika varianter av varg och definitivt inte från gråvargen. Svensk DNA-forskning vid Tekniska högskolan ledd av Peter Savolainen är världsledande och har gjort den mest omfattande DNA-undersökningen av hår från hundar och vargar. Resultaten visar att våra hundar härstammar från små sydasiatiska vargar. Inom DNA-analysen finns också metoder att räkna fram hundens ursprung och Savolainens studie kommer fram till att domesticeringsprocessen lär ha börjat för ungefär 15 000 år sedan. Tidigare än man hittills trott.

Det innebär att alla våra olika raser härstammar från samma vargar. Därefter har en domesticeringsprocess ägt rum där olika mutationer möjliggjort skapandet av olika raser för olika ändamål. Att människor tämjt vargar runt om i världen stämmer alltså inte med DNA-forskningen. Snarare har bildandet av olika hundraser börjat på ett område för att sedan sprida sig.

Det finns också forskare som ifrågasätter att det hela började med att människor tämjde vargar. Snarare var det så att ett antal vargar började leva i samklang med människorna, sida vid sida. De första hundarna började leva av människors avfall och höll rent i området samtidigt som de varnade mot inkräktare. Utifrån den teorin så var det med andra ord väldigt länge sedan våra hundar var jägare. Det kan förklara hundar förkärlek att undersöka saker och även sätta i sig saker vi människor anser som mindre trevlig föda.

Vildhundar kan vi fortfarande se i många olika länder även om dessa antagligen är avkommor till dagens tamhundar. De lever dock på liknande villkor som tidigare vildhundar. Att dessa förvildade hundar söker sig till människor och lever sida vid sida betyder inte att dessa hundar nödvändigtvis vill leva hos människor. Istället har de skapat sina livsvillkor som de första hundarna en gång gjort. Att leva på mänskligt avfall. Att sätta en av dessa vuxna vildhundar på ett plan till Sverige kan därför vara en mycket grym handling mot dessa hundar. Även om avsikten givetvis är god.

Till sist kan man fråga sig själv hur man som enskild människa och hunduppfödare ska hantera möjligheterna att DNA-testa? Forskning vid SLU pågår för att identifiera gener som leder till allvarliga sjukdomar. Det är viktig forskning enligt min mening. Men vi kan redan nu testa anlagsbärare för olika färger och snart andra exteriöra detaljer. Områden som kan DNA-testas ökar vilket leder till nya möjligheter men också begränsningar. Många av våra teorier och sanningar inom såväl vetenskapen som i vardagen måste nu omprövas. Det är verkligen spännande men också till vis del skrämmande.

söndag 21 november 2010

Att prioritera

Visst är det många som känner som jag inför julen - att man inte räcker till. Oftast handlar det om att vi ställer för höga krav på oss själva. Vi måste prioritera och en konsekvens av detta är att vi också prioriterar bort saker, hur roliga och viktiga de än må vara. Att prioritera låter så enkelt men omgivningens kommentarer lär inte dröja. Man kan få höra att man är ointresserad, egoistisk och ansvarslös. Hur lätt är det att möta dessa kommentarer? Vad svarar man någon som undrar varför man inte hört av sig, kommit förbi eller deltagit i någon gemensam aktivitet?

Prioritera betyder att man ger förtur åt något. Prioritet handlar om vilken betydelse man lägger vid ett fenomen. Det är väl då inte så konstigt att någon som hamnar längre ner på rangskalan känner sig oviktig. Reaktionerna är inte konstiga, likväl måste vi hantera dem. Det finns ett uttryck som säger att för att kunna hjälpa andra måste man hjälpa sig själv först. Och visst stämmer det i mångt och mycket. Men till en viss gräns.

I dessa tider när vi översköljs av självhjälpslitteratur om hur vi ska kunna förverkliga oss själva kan jag också tycka att detta har gått för långt. Människor är så upptagna med att leta efter sig själva som om det fanns någon fast kärna inom oss som är vårt "rätta jag". Men vårt jag skapas i relation till andra, vem vi är beror på vad andra tycker och vad vi gör. Medmänsklighet är definitivt en del av vårt jag.

Hur gör man då för att orka med allt samtidigt som man inte prioriterar bort det som verkligen betyder något? Det är riktigt svårt. Och kan man prioritera, utan att förlora förmågan att göra något för andra, fast man inte "vinner" på det själv? Man kan stanna upp och fundera. Vad är viktigast inför exempelvis julen? Att det är julstädat, gigantiskt julbord eller massor av julklappar?
Återigen, det är lätt att säga. Men hur känner vi oss när någon undrar varför vi inte kom på mötet, festen, barnens luciafirande i skolan etc? Och, framför allt för oss kvinnor, finns ett osynligt tryck att det ska vara så städat. Det är en förväntning vi kvinnor ofta bär omkring på. Om det inte är städat känner vi oss som en sämre människa. Att vi är en människa som inte bryr sig. Vår identitet ifrågasätts. Att ge efter för detta tryck är som att återskapa och reproducera en gammal föreställning om kvinnlighet. Missförstå mig inte, män kan också känna detta tryck, men historiskt har det ändå varit en förväntning kopplat till kvinnlighet precis som att män ska vara stora, starka och inte gråta;)

Min poäng är att, det är verkligen svårt att prioritera, samtidigt som man ska möta de reaktioner från områden som tyvärr hamnar längre ner på rangskalan. Många gånger låter vi oss styras av just omgivningens reaktioner. Att vi prioriterar de områden som kanske inte är viktigast men där vi vet att omgivningens reaktioner kommer svida. Det brukar heta att vi "måste". Ibland stämmer det. Vi måste äta, arbeta och hålla det någorlunda rent hemma. Hunden behöver rastas, badas och skötas om samtidigt som middagen ska lagas.

Eftersom jag själv har kronisk värk får jag prioritera bort mer än många andra. Det svider verkligen. Jag vet att många människor är i samma situation som jag, att vi vill mer än vår kropp orkar med. Det handlar om att hitta nya sätt för att visa att vi verkligen bryr oss. Ett underskattat sätt är att skicka ett vykort (inte massutskick via SMS, facebook eller e-mail). Hur roligt är det inte att få en hälsning i brevlådan? Jag vet att det inte är särskilt miljövänligt men om vi istället minskar ner på antalet julklalppar så är det ändå, totalt sett, en miljövänligare prioritering. Så min uppmaning till er alla: Skicka många julkort! Riktiga kort med en personlig hälsning. Leta upp den gamla adressboken och skicka en hälsning till vänner, släktingar och alla ni "borde" hört av er till!

torsdag 18 november 2010

Många hundar

Det där med att promenera med många hundar samtidigt är inte alltid en dröm. Även om hundarna är tränade var och en för sig så är det som om de glömt allt när de är tillsammans. De riktigt gaddar ihop sig och får bomull i öronen. Nåja, det är inte alltid så men ibland undrar jag vad det är för hundar jag har med mig när jag tar med mig flera stycken på promenaden. De är ju också rätt smarta för det är inte så lätt att varken avleda eller tillrättavisa fler hundar på en gång.

Mina hundar påverkas enormt mycket av gruppens storlek och sammansättning. Det kan verkligen vara som natt och dag. Men varför skulle inte hundar egentligen påverkas av grupptryck när vi människor gör det oavsett om vi är medvetna av det eller inte. Det är som att gränsen för vad som är tillåtet eller accepterat förskjuts om någon bara tar det första steget. Mobbing är ju ett exempel på hur människor i trygghet av varandra kan göra riktigt hemska saker. Men även mina hundar är mobbare. Särskilt om det kommer en ny till flocken. Då måste jag verkligen hålla koll för det här med att leka jaktlek där alla ska ge sig på en hund kan faktiskt gå över styr.

Idag hade jag med mig två puli på promenaden som var för sig är väldigt lydiga men idag fick de till och med för sig att jaga en bil. Jag som alltid brukar kunna ha dem lösa, även på mindre trafikerade vägar. Nu får jag allt vara mer försiktig. Vet inte vad som flög i dem men jag riktigt såg hur de taggade varandra. Jag kan inte se någon annan förklaring än att de i trygghet av varandras sällskap valde att överträda den gräns de normalt inte skulle drömma om.

Nu är det ju inte alltid så här, vissa hundar ihop är helt underbara. Särskilt om man har med sig en äldre och förståndigare hund. De lockas inte lika lätt att haka på de yngres bus. Men jag klandrar inte mina unga hundar. Att testa gränser och ha kul ihop hör väl ungdomen till! Så länge det inte handlar om mobbing eller farliga situationer får man väl acceptera felsteg. Hundar är ju inga robotar. Men det här med att jaga bilar hör väl faktiskt till det oacceptabla ändå. Det slutade trots allt lyckligt och nu ligger biljagarna på soffan och sover gott...

torsdag 11 november 2010

Bella Bella!

Världens bästa Bella (Bella-Bus) är nu godkänd för avel. Hon är svensk utställningschampion, hd A, ed ua, helt fri från Prcd-PRA (clear), ögonlyst utan anmärkning och framförallt super trevlig.

Hennes ögonlysningsresultat kom idag och det var en lättnad! Det är normalt inte mycket fel på ögonen hos kuvasz men jag har en tik här hemma som hade allt jag vill ha (och dessutom världsvinnare) så lämplig hane hade inhandlats. Den sista rutinundersökningen, ögonlysningen, visade att hon hade bakre polär katarakt. Världen rasade!!!

Så nu vågar jag inte ta ut ngt i förskott. Därför julblade jag högt när Bellas sista resultat kom! Bella har mina linjer på modersidan och en fransk pappa. Nu ska jag leta fram en bra hane till Bella. Faktum är att vi har spanat in en i USA...

onsdag 10 november 2010

När stormen lagt sig

Det har inte varit så många rapporter om farliga hundar i media på senaste tiden. Det finns ett undantag och det är Nya Wermlands tidning, här har varit några artiklar med olika synvinklar. Det som jag uppskattar mest är att man låtit många olika aktörer komma till tals och man belyser inte enbart en aspekt av problemet.

http://www.nwt.se/lasarnas/i_fokus/article793925.ece

http://www.nwt.se/lasarnas/i_fokus/article795613.ece

http://www.nwt.se/lasarnas/i_fokus/article793926.ece

http://www.nwt.se/lasarnas/i_fokus/article793926.ece

Det normala är annars att det finns en artikel om en hund som gått till attack, oavsett ras så kallas det ofta för kamphund och någon läskig bild letas fram i arkivet. Därefter gör man en förfrågan hos läsarna: Ska vi förbjuda farliga hundraser? Återigen så vet jag inte att det finns ngn ras i Sverige som heter "farlig hundras", inte heller "kamphund". Vi får inte glömma bort att alla benämningar på hundars användningsområden är mänskliga konstruktioner. Det är vi människor som tilldelat dem arbetsuppgifter. Det många glömmer är att hundar inte är några djur som bara har en sak i huvudet. Det är en grov förenkling. Hundar är mer varierade än våra olika rasstandarder visar.

Just därför att verkligheten inte är svart eller vit tycker jag att det är bra att man som i Nya Wermlands tidning problematiserar och diskuterar ämnet istället för att skapa stora rubriker. Jag har hört att de raser som är mest förekommande för problemhundsutredning är Grand Danoise och Lagotto - kanske inte ngt man trodde. Nu är ju detta bara ett rykte och jag vet inte vilken faktabas detta bygger på men återigen: jag har sagt det förr: Farliga hundar är ingen ras, det är en benämning på ett avvikande och oönskat beteende.

tisdag 9 november 2010

Första montern

Då har vi haft vår första monter! Det var på den internationella utställningen i Växjö. Givetvis höll inte de ursprungliga planerna så vi fick vara kreativa i stunden och hitta nya lösningar. Det gick riktigt bra och det är alltid roligt att sälja produkter som jag verkligen tror på bl a svensktillverkade koppel och halsband av vegetabiliskt garvat läder. Det har varit skönt att få arbeta lite mer praktiskt i jämförelse med den akademiska världen. Men allt detta hade inte kunnat äga rum utan enorm hjälp från familj och vänner. Särskilt tack till Thomas, Robin, Clara, Monica, Kicki, Linnea, Siri & Danne. (Nej det är inte förordet på ngn avhandling).

Nu är det dags för valparna att flytta till egna hem. Det ser ut som jag har bra hem till hela gänget. Mina egna hemmahundar kommer bli glada för att jag då får lite mer tid för dem framöver. Ute faller snöflingorna och Minou vill helst inte komma in, trots den sena timmen. Om hon fick välja så skulle hon vara ute dygnet runt...