Komplett med frackklädda hundstjärnor, kändisutdelare, slafsigt klädda kulturlirare och uppmejkade kvinnor med för stort hår och för små klänningsfodral. Ett "Hund-Oscars". Ja, det var i princip bara den numera närmast institutionaliserade Oscarspresentatören Ricky Gervais som saknades!
Och varför inte? Hundar har stått för fina skådespelarinsatser i många filmer. Ingen nämnd och ingen glömd här, men för den som är intresserad finns det sajter på nätet tillägnade fyrbenta skådespelare som Dogsinmovies och för den tävlingsintresserade finns en quiz på temat här: Can you name the Dogs in these Movies? Quiz. Faktum är att det finns en liten industri kopplad till detta. Uppfödare som marknadsför sig mot filmbranschen, hundtränare som specifikt jobbar med djur som ska agera framför kameran och "bemanningsföretag" som hyr ut tränade djuraktörer till filmbranschen. "Bedjuringsföretag" är kanske mer korrektbenämning i och för sig...
Uggie intervjuas av BBC i den här videon. Notera också reklamen från Tele2 innan själva inslaget! Jag har inga egentliga belägg för den tes jag kommer att framkasta nu, mer än min känsla. Men jag vill tro att hundar blivit mer och mer vanliga i spelfilm under senare år. Stämmer detta eller har jag fel? Om det är så som jag misstänker, kan man kanske se det som ett återinträde på skådespelens scen för djuren.
Man kan nog se "Hund-Oscars" som en del i en process som kan benämnas förmänskligande av hundar. (Ja det gäller även vissa andra sällskapsdjur). En uppluckring av gränser mellan djur och människa. Eller natur och kultur om man så vill. En postmodern företeelse. Men också i en mycket gammal berättarteknik som fabeln - där djurkaraktärer talar och uppför sig som människor - finns uppluckringen av gränsen mellan djur och människa. Skillnaden var att fabeln var just fiktion och skådespel - och inget annat. Men Golden Collar Awards är "verkligt" och "på riktigt". Eller är det just bara ett tecken på att livet och vårt samhälle inte är något annat än just skådespel?
Det vill säga gränsen mellan mig och min hund är konstruerad och i någon mån godtycklig. För jag ger mig den på att min bäste vän, pulin Charlie George, ser sig som min jämlike!
Dan Porsfelt - gästbloggare hos Sociala hundar
8 kommentarer:
haha, Usa har ju tametusan allt! :)
Kul att se Fablernas värld, jag känner igen det..
Kul skrivet, men skrämmande inlägg.
Jag tror att det mesta bottnar i människans outtömliga behov av bekräftelse. Vi hittar på vad som helst för att synas och höras, om än blott för några sekunder i strålkastarljuset på livets alltmer artificiella estrad.
Charlie George - denne gamäng och underbare fotbollspelare- jag antar att han gett namn åt jycken.. synd bara att han spelade för fel lag under sina bästa år på planen:)
Han var samtidigt en som uppskattades av de andra lagens supportrar. Bara speciella lirare får den speciella behandlingen.
Jag får väl döpa nästa hund till Peter Osgood - fast det är ju inget bra hundnamn precis.
Ulf
Ja, att individen känner närmast ett tvång att synas i strålkastarljuset på scenen - närmast oavsett vilken jäkla scen det må vara - det är nog ett kännetecken för samhället av idag! Och visst kan det vara en läskig utveckling, det håller jag med om Ulf!
Visst är det Arsenals Charlie George som är förebild - helt korrekt! Märker att du är lite av en kännare även av fotboll - trevligt. Peter Osgood ja...kul att nån håller på Southampton också ;-)
/D
Ja det är just vad dom är....i fablernas värld ....i fablernas vääääärld.
Nostalgi.
Boktips: På hundens villkor-Hundar är inte människor av Charlotte Hage.
Såklart usa! haha
SVar: Vi får Qilaqs scalibor av Bagarmossens Djursjukhus då han är blodgivare. Ingen av våra hundar har reagerat på halsbanden, inte heller vi som tar i dom där var och varannan dag. Vi bedömmer därför att fästingarna är farligare.
Tja kan man inte hävda sig själv på annat sätt varför inte göra det genom sina hundar....
Det är visserligen en hundblogg men..
Peter Osgood spelade mycket riktigt för Southampton, men det är på Stamford Bridge, för Chelsea som han hade sin storhetstid. Där anses han av många vara den kanske störste.
Från 1969 har Chelsea varit laget i mitt hjärta. Kan inte hjälpa det:)
Ulf
Haha Ulf, du nappade på betet ;-)
/Dan
Skicka en kommentar